Skapelsemyten

Långt före dag och natt, himmel och jord; långt före hav och land, gräs och sand, fanns endast Ginnungagap. Det var en avgrund, uppfylld av oändlig tomhet, utan början och utan slut. Detta var långt innan rörelse och tid, vaka och dröm, sanning och lögn. Ur detta ingenting blev kyla och värme till. Köldens och dimmornas värld i norr hette Niflheim. Där bubblade etterfyllda källor och floder som med all kraft forsade fram. Eldens värld i söder hette Muspelheim. Där flammade sprakande lågor som våldsamt spred gnistor mot Ginnungagaps mitt. Samtidigt spred sig floderna längre från Niflheims källor och frös till sist. Så bildades skikt på skikt av is som växte sig närmre och närmre Ginnungagaps mitt och Muspelheims varma gnistor. Då isen nådde avgrundens mitt var värmen så nära att isen började smälta och forma en varelse. Det var Ymer som blev till, den förste urjätten. Ymer sov där mitt i det stora svalget och blev allt varmare av lågornas glöd. Han började svettas och ur den dunstande fukten började enorma varelser, kallade rimtursar, att formas. Rimfrost smälte i Ginnungagap och av dropparna formades en ko. Hennes namn var Audhumbla och ur hennes juver rann mjölk i strida strömmar, av vilka Ymer fann sin föda. Audhumbla slickade sig mätt på en rimfrostklädd sten, och vid första dagens slut hade hon med sin tunga strukit fram svålen av ett huvud. Vid andra dagens slut visade sig hela huvudet med ett mycket vackert ansikte. På tredje dagen slickade hon resten av hans kropp fri. Hans namn var Bure och han var gudarnas stamfader. Med en av rimtursekvinnorna fick han sonen som hette Bor, som i sin tur äktade jättinnan Bestla och hon blev havande med sönerna och gudarna Oden, Vile och Ve. Det var dem som skulle skapa världen.
      Jättarnas och gudarnas släkte växte sig stora i Ginnungagap. Men de båda lyckades aldrig komma överens, eftersom jättarna var vilda och skapade kaos med sina rörelser, medan gudarna ville skapa lugn och ordning i världen. Så tog Oden, Vile och Ve livet av urjätten Ymer och i blodet som då rann ur hans kropp drunknade alla rimtursar, utom Bergelmer och hans hustru. Av Ymers kropp skapade gudarna världen. Hans kött blev till jorden och hans blod blev till haven och sjöarna, håret blev till växter och hans ben och tänder blev till stenar och klippor. Av Ymers huvudsvål formades himlavalvet och dvärgarna Östre, Västre, Nordre och Södre höll från varsitt hörn himlen på plats. Ymers hjärna blev till molnen på himlen. Gudarna fångade sedan gnistor från Muspelheim och placerade dem på himlavalvet. Det var stjärnorna, solen och månen, som skulle lysa upp världen och skapa tiden på jorden.
      Så gick då Oden, Vile och Ve längs sträckan där havet mötte land och såg ut över världen som de format. Då fick de syn på två trädstammar, som kom flytande på vattnet. De drog upp dem på stranden och av de två skapades världens första människor - en man och en kvinna. Oden gav dem andning och liv, Vile gav dem förstånd och rörelseförmåga och av Ve fick de sina känslor och sinnen. Deras namn blev Ask och Embla.
      I himmelriket som är världens mitt ligger Asgård och det är gudarnas boning. Bortom havsviken Elivågor i Jotunheim lever jättarna, som återigen växt sig till ett stort och mäktigt släkte. Däremellan ligger människornas hem: Midgård, och av Ymers ögonfransar har gudarna byggt upp en mur som skydd mot jättarna. Mellan Midgård och Asgård går den trefärgade bron Bifrost. Över hela världen turas jättinnan Natt och hennes ljuse son Dag om att färdas över himlen i sina vagnar som dras av hästarna Rimfaxe och Skinfaxe. Och det är över den världen vi nu kan blicka ut, se och höra, känna och röra, medan tre gudinnor spinner våra öden och binder dem samman.