Skapelsemyten


(Världsträdet YggdrasilVanakrigetOdens jakt på vishetKvädet om TrymIduns äpplenBalder & mistelnLokes straffRagnarök)

Långt före dag och natt, himmel och jord fanns bara Ginnungagap. Det var en avgrund fylld av oändlig tomhet, utan början och utan slut. I avgrunden blev kyla och värme till. Köldens och dimmornas värld i norr hette Niflheim. Där bubblade etterfyllda källor och floder, som forsade fram med våldsam kraft. Eldens värld i söder hette Muspelheim. Där flammade vulkaniska lågor och gnistor kastades mot Ginnungagaps mitt. Samtidigt spred sig de kalla floderna längre från Niflheims källor och frös till is när de saktade ner. Så småningom började skikt på skikt av is bildas, som växte sig längre och längre bort. Då skikten nådde Ginnungagaps centrum möttes dem av gnistor som letat sig från Muspelheim. Så började isen smälta och forma en varelse. Det var Ymer som blev till, den förste urjätten.

Ymer sov där mitt i det stora svalget och blev allt varmare av lågornas glöd. Han började svettas och ur den dunstande fukten började enorma varelser, som kallas rimtursar, att formas. Rimfrost smälte i Ginnungagap och av dropparna formades en ko. Hon hette Audhumbla och ur hennes juver rann mjölk i strida strömmar. Ymer drack av mjölken. Audhumbla, i sin tur, slickade sig mätt på en rimfrostklädd sten, och vid första dagens slut hade hon med sin tunga strukit fram svålen av ett huvud. Nästa dag visade sig hela huvudet och en vacker mans ansikte. Under den tredje dagen slickade hon resten av hans kropp fri. Hans namn var Bure och han var gudarnas stamfader. Med en av rimtursekvinnorna fick han sonen Bor, som i sin tur äktade jättinnan Bestla och hon blev havande med sönerna och gudarna Oden, Vile och Ve. Det var de som skulle skapa världen.

Jättarnas och gudarnas släkte växte sig stora i Ginnungagap. Men de båda lyckades aldrig komma överens, eftersom jättarna var vilda och skapade kaos med sina rörelser, medan gudarna ville skapa lugn och ordning i världen. Så en dag tog Oden, Vile och Ve livet av urjätten Ymer och i blodet som rann ur hans kropp drunknade alla rimtursar, utom Bergelmer och hans hustru.


Av Ymers kropp skapade gudarna världen. Hans kött blev till jorden och hans blod blev till haven och sjöarna, håret blev till växter och hans ben och tänder blev till stenar och klippor. Av Ymers huvudsvål formades himlavalvet och dvärgarna Östre, Västre, Nordre och Södre höll från varsitt hörn himlen på plats. Ymers hjärna blev till molnen på himlen. Gudarna fångade sedan gnistor från Muspelheim och placerade dem på himlavalvet. Det var stjärnorna, solen och månen, som skulle lysa upp världen och skapa tiden på jorden.

Så gick då Oden, Vile och Ve längs sträckan där havet mötte land och såg ut över världen som de format. Då fick de syn på två trädstammar, som kom flytande på vattnet. De drog upp dem på stranden och av de två skapades världens första människor - en man och en kvinna. Oden gav dem andning och liv, Vile gav dem förstånd och rörelseförmåga och av Ve fick de sina känslor och sinnen. Deras namn blev Ask och Embla.









©2014 Nordisk-mytologi.se Sitemap