Runmagi
(Urnordiska futharken • Vikingatida futharken • Runfynd)
Kanske är runornas betydelse som magiska tecken ännu äldre än som skrivtecken. Tacitus skrev i sitt verk Germania (år 98 e.Kr.) om en magisk ritual som var allmän för folk i de germanska områdena. Han kallade denna för lottning och den gick ut på att man delade en kvist från ett fruktbärande träd i bitar. På varje träbit ristade man in ett specifikt tecken. Träbitarna kastades sedan ut på en duk, varefter familjefadern plockade upp tre bitar, en i taget, och avläste i tecknet gudarnas vilja. Med stor sannolikhet var det en spådom med runor som den utomstående besökaren blev vittne till, även om detta vittnesmål inte lever upp till kraven för att bli ett historiskt bevis.
Germania skrevs tidigare än de första runfynden är daterade till. Om man utgår ifrån att det var runor på träkvistarna i ritualen som Tacitus beskrev försvinner deras ursprung till okänd tid och plats. Enligt den vikingatida mytologin och de båda Eddorna plockade Oden upp dem efter att han hängt genomborrad av ett spjut på Yggdrasils stam under nio dygn, offrad åt sig själv.
Med hjälp av senare litteratur vet man med säkerhet att runorna användes som magiska symboler, både under vikingatid och medeltid och liknade då den ovan beskrinvna riten. Dessutom har ett "nytt" intresse vaknat idag i new age kulturerna, varav många anser att den gamla traditionen missbrukas eftersom det som glömts ersätts av nya idéer. Å andra sidan kan detta ha hänt flera gånger förr - t.ex. från runornas uppkomst fram till vikingatid, och i sin tur från vikingatid fram till medeltid osv.
Vad de enskilda runorna enligt historiska källor representerade finns beskrivet i respektive kapitel om de olika futharkerna.
