Kult & tradition
Liksom i nutida religioner var de handlingar och traditioner som tillhörde den forntida tron självklara delar av vardagen. Man gjorde förstås vad man kunde för att hålla relationerna till gudarna bra. Många traditioner vi har idag bottnar i gamla seder och kulthandlingar som daterar tillbaka längre än det går att spåra. Sanningen är att de flesta saker som idag firas med tron att det har sina rötter i kristendomen, faktiskt uppkom århundraden eller t.o.m. årtusenden innan den kristna religionen uppstod. Här kommer att presenteras lite om de seder och kulthandlingar som de forna nordborna ägnade sig åt.
Tiderna för när dessa seder och traditioner uppkommit går tyvärr inte att svara på. Nämns inget annat skildras dem med utgångspunkt från järnåldern, och med en öppen väg tillbaka i det förflutna.
Sejd
Sejd användes för att sia framtiden, och ofta även för att genom trolldom försöka påverka den. Enligt litteratur om förkristen tid var det kvinnor med speciella förmågor och skolning – så kallade völvor – som behärskade sejden. De vandrade runt i landet och bjöds in till folks gårdar för att besvara frågor om saker som kärlek, krig och årsväxt. Nutida gravfynd visar att sådana kvinnor både har funnits och att de hade en särskilt viktig plats i samhället. Namnet völva betyder stav och kan härledas till att hon alltid bar med sig en stav och att den hade en central roll i hennes yrke. Schamanism är bekant i flertalet religioner - att kvinnor är utövare är mer unikt, men i vikingatida Norden ansågs det omanligt att utöva sejd. Dock fick allfadern Oden av Freja lära sig konsten.Själva utförandet av sejd gick ut på att völvan försattes i trans genom att inta en brygd och sedan sjungas i tillstånd av ett antal kvinnor. Syftet var att frigöra hennes själ som då kunde ta plats i t.ex. ett djur för att kontakta andevärlden och få kunskap om vad som komma skulle. Detta finns detaljerat beskrivet i Erik Rödes saga (isländsk medeltida saga om Grönlands upptäckt), där völvan Torbjorg kom till gården för att sejda. Där skildras att husbonden förberedde en sejdhäll åt henne, hon kom med sin stav och diverse tillbehör och gårdens kvinnor sjöng med gälla röster för att få henne i rätt tillstånd. Först efter att hon återkommit till sitt jordliga tillstånd kunde hon berätta vad hon fått veta.
Vetskapen om sejd gör dåtidens människors världsbild lite mer begriplig för oss. Nutiden var endast ett fragment av en bestående tid där framtiden redan var lika befintlig som det gångna. Tron på att t.o.m. de mäktigaste gudarna sejdade, ger förståelse för ödets makt i det forna Norden.