Landskap & människor

Här följer en kort sammanfattning av Nordens allmänna förhistoria.

Stenålder • Bronsålder • Järnålder

Stenålder (10 000 - 1 800 f.Kr)

För ungefär 12 000 år sedan, under det sena paleolitikum, bosatte sig de första renjägarna i södra Norden, där inlandsisen hade smält undan. De uppehöll sig inte länge på varje plats, utan återkom säsongsvis till tidigare bosättningar.

Cirka 8000 f.Kr, vid mesolitikums eller mellanstenålderns början, blev klimatet gradvis varmare. Skogslandskapet började breda ut sig och det ledde till ett rikare växt- och djurliv. Människorna blev fler och började även befolka de mellersta och norra delarna av Norden.

Under flera millennium levde Nordens människor som vandringsfolk i grupper med ett fåtal personer, som livnärde sig på jakt, fiske och insamling av växter. Deras bosättningar var tillfälliga och spåren från dessa är få, delvis för att många av platserna de vistades på ligger under havsytan idag. De använde enkla, men effektiva verktyg och vapen, och för ett liv på resande fot var det en fördel med så få ägodelar som möjligt.

Från ungefär 4200 f.Kr började en ny kultur att formas. Kulturen innebar mer fasta bosättningar, boskapshållning och odling, fler verktyg och andra materiella ting. Den ledde i sin tur till gradvis större grupper av människor, vilket födde allt från epidemier till sociala och ekonomiska skillnader. Jordbruket hade nått Norden. Under kommande årtusenden formades bondesamhällena parallellt med de gamla jägar- och samlarsamhällena.

Omkring 4000 f.Kr började klimatet återigen att bli kyligare i Norden. Jordbrukarna drog sig då från kusterna för att bosätta sig i inlandet. Skog avverkades för att göra åkerbruket möjligt. Nötkreatur, gris, får och getter hölls som boskap. Vete och korn odlades. Verktyg som keramikkärl, stenyxor, knivar, skrapor, pilar användes i det dagliga arbetet. Vid stenålderns sista århundraden hade hantverkstekniken utvecklats. Vänskapsbanden med övriga delar av Europa, som låg som grund till senare handel hade också börjat knytas och de första gåvorna av metall importerades. De olika kulturer som existerat parallellt under lång tid började mer och mer smälta samman till en enhetlig jordbrukskultur, med fortsatta inslag av jakt och fiske.

Bronsålder (1 800-500 f.Kr.)

Under den äldre bronsåldern ökade boskapsskötseln markant i södra Norden, medan människorna i norr fortsatte att blanda jordbruket med fiske och jakt. Sydskandinavien stod för den huvudsakliga handeln med kontinenten, där varorna bestod av koppar- och bronsföremål som människorna bytte mot skinn- och pälsverk. De byttes i sin tur med människor från Skandinaviens nordligare delar. Bybildningen blev också viktigare och husbyggarkonsten förändrades.

De tidigaste föremålen av koppar och brons bestod av smycken, ceremoniella föremål och vapen, medan människorna fortfarande tillverkade arbetsredskap av material som sten, ben och keramik. Under kopparens och bronsets första tid i Norden importerades föremålen i sin färdiga form, men under yngre bronsålder upprättade man bronsgjuterier på en del platser i Skandinavien. De större byarna och nya föremålen ledde till mer uttalade status- och könsroller. Med bybildningen ökade dessutom behovet av ledning och någon sorts hövdingastyre började ta form.

Det materiella välståndet blomstrade under den äldre bronsåldern. Människorna byggde enorma gravsättningar i form av rösen och storhögar för samhällenas överhuvud. De lade stora mängder dyrbara bronsföremål som gåvor i gravarna eller offrade dem i sjöar och mossar. Omkring 1 100 f.Kr minskade dock denna överdådighet. Klimatet blev kallare och fuktigare och handeln avtog. Dessutom höll jordbruket på att förändras.

Sedan yngre stenålder hade marken använts på samma sätt och nu bestod södra Norden i princip bara av öppen betesmark. Detta hade under århundraden gett överskott och gynnat en befolkningsökning, men nu hade åkrarna inte mer att ge. Därmed krävdes ett nytt sätt att bruka jorden och samhällena flyttade gradvis till områden med tyngre lerjordar. Man började bygga inhägnader åt betesdjuren och hålla dem i stall under vintern. Man gav näring till åkrarna genom att sprida boskapsgödsel.

Befolkningen fortsatte att växa även under den yngre bronsåldern, och bebyggelsen fortsatte att koncentreras till byar. I en typisk, nordisk by fanns runt 30 till 50 långhus: 10 till 20 meter långa byggnader, med en del för människor och en del för husdjur. Till byn hörde även andra byggnader för arbete och förvaring, och som tidigare nämnt: åkermark och gravsättningar.

Järnålder (500 f.Kr. - 1 050 e.Kr.)

Under de århundraden där bronsålder övergick till äldre järnålder ökade nederbördsmängden i Norden och medeltemperaturen sjönk. Landskapet förändrades och jordbruket anpassades successivt därefter. Geografiskt skiljde sig bosättningarna en del. I söder var större byar vanliga, medan ensamgårdar eller mindre byar dominerade i norr.

Under samma period blev kvadratiska åkrar, inhägnade av stenvallar, vanliga. Stenvallarna höll betande boskap borta från odlingarna och om vintrarna hölls djuren uppstallade, varpå man samlade deras gödsel och spred på åkrarna. Alltså började odlingen bli viktigare, parallellt med produktionen av kött och mjölk. Korn var det vanligaste sädesslaget, följt av råg, medan nötkreatur och får utgjorde den huvudsakliga boskapshållningen. Djuren var även viktiga i produktionen av kläder och verktyg.

Under folkvandringstiden och övergången till yngre järnålder (från 400-talet e.Kr.) skedde stora förändringar i både jordbruk och bebyggelse. Människorna övergav många bosättningar för gott och mycket tyder på att perioden varit orolig, med inslag av krig och plundring. Ett flertal borgar byggdes under samma tid på svåråtkomliga höjder eller med djupa vallar omkring, vilket ytterligare stärker bilden av orostider. Samtidigt var handeln med kontinenten åter på uppgång och nordborna både åkte på handelsresor och upprättade nya handelsplatser. Metallhantverket utgjorde en viktig del i handeln och i närheten av många handelsplatser låg stora smiderier för tillverkning av föremål i brons, järn, silver och guld.

På vendeltiden hade hövdingastyrena etablerat sig på allvar i Norden och byarnas ledare hade både stora rikedomar och mycket makt. Detta var ett släktbetingat fenomen, som liknade dagens kungalängder. På 700-talet expanderade också jordbruket och lade grunden till den form av landskap och bondesamhälle som sedan skulle dominera i Norden ända fram till 1800-talet.

Även på vikingatiden levde de flesta nordbor på sina gårdar och i sina byar. Viktiga städer som stod som centrum för handel och politik växte sig stora, såsom Birka och Uppåkra. En liten del av befolkningen gav sig ut på långa resor, både österut och västerut, för att handla eller plundra. Denna period blev också avslutningen på Nordens forntid. Den nya förändringen var på väg att bära norborna in i den tid som vi numera kallar historisk.